Saigon och Hoi An i ett modernt Vietnam
Trots två olika flygbolag, Bangkok Air från Koh Samui och Air Asia (Virgin) från Bangkok, så gick flygresan mycket smidigt till Saigon. En intressant sak var att vårt baggage vägde 7 kilo mer vid incheckning i Bangkok jämfört med på Koh Samui två timmar tidigare??? (vem har planterat vad?) Så vi backade baggagebandet, började slänga saker vi inte behövde och proppade handbagaget fullt med de tyngsta sakerna. Övervikten skulle nämligen kosta mer än flygbiljetterna totalt sett så vi tyckte det var värt besväret. Matilda var smart och valde en annan incheckningsdisk (annan person) när det var dags för ett nytt försök. Vi höll tungan rätt i mun och tummarna bakom ryggen. Denna våg visade 12 kilo mindre än den förra och vi hade kanske packat om 5-6 kilo. Det kan alltså löna sig att testa olika diskars vågar om man ligger på gränsen som just lågprisbolagen är observanta på. Väl framme i Saigon (även om kommunisterna givit staden namnet Ho Chi Minh så säger de flesta Saigon) tog vi in på ett litet hotell för $25 per natt mitt bland lokala tour-operators, väskaffärer, caféer, barer, mm.
Det var bra att komma in i smeten och de flesta citysightsen låg inom promenadavstånd. Samma kväll, när Tage somnat i vagnen, gav vi oss alla tre ut på en liten runda kring kvarteret. Vi åt färska vårrullar och nudlar, drack Tiger Beer och även lokal förvånansvärt god öl för 5 000 D per glas (2,50 SEK). Vi gick från ett hål i väggen till ett annat, butiker, hotell, restauranger och barer har alla exakt samma utseende. De är öppna som en garageport framtill, har högt i tak och lysrörsbelysning mot den troligen flera decennier gamla pastellfärgen som smutsat igen överallt. Inga fönster, inga lager bakom utan bara rätt på gatan. Plastmöblerna som dominerar serveringarna är av bästa tänkbara Jula-kvalitet i bästa fall och modellen mindre, som barnstolar nästan, och framförallt ingrodda med smuts som bränts fast av solen. Det kanske inte låter så mysigt, det tyckte inte vi heller men vi vande oss snabbt.
Apropå att vänja sig. Saigon har 6 500 000 motorcyklar i 90 kubiksklassen som bokstavligen forsar fram överallt. Det går inte att parkera nånstans så de hamnar inne på restauranger, på trottoarer och ibland även mitt i gatan. Trafikreglerna verkar dock fungera hyfsat och i turordning verkar de vara – Störst går först, högst tuta kör, smyg sakta fram så flyttar sig de andra. 15 personer om dagen dör i Saigon på motorcykel och den absolut största andelen är nyinflyttade landsortsbor som inte har kört i trafik tidigare. I detta inferno gav vi oss ut på promenad dag 2. Det tar tid att ta sig fram eftersom trottoarerna ibland blockeras och man får gå ut i gatan men vi tar oss fram genom de fantastiska parker som finns i stan och vilar då både ögonen och framförallt öronen en stund. Men var var jag nånstans – Jo – att vänja sig … 
Nästa dag när vi kom ut på gatan kändes det lugnare och faktum är att vi vande oss snabbare än anat vid all trafik. Dock inte tillräckligt mycket för att vilja göra fler dagar på stan så vi drog till floden.
Mekongfloden startar nånstans uppe i Ryssand och passerar fem-sex länder på väg ner mot det enorma delta som ligger söder om Saigon. Varje år översvämmas den vilket är en nödvändighet för att tillföra jorden ny näring som möjliggör bland annat de tre årliga risskördar som just Mekongdeltat kan prestera.
Utöver ris odlas mycket frukt, grönsaker och kokos. Det mesta av transporterna sker såklart med flodbåtar där säljare och köpare möts på vattnet. Det man säljer fästs på en bambustång och hissas upp i luften. Vissa säljer en sak och andra hela grönsaksdisken. En rik bonde i Mekongdeltat har mer än 5 hektar mark, varje hektar ger tio ton ris per skörd och därmed 30 ton per hektar och år. Vietnam är världens andra största risexportör men det är inte riset som gör bonden rikast – det är fruktodlingarna. Att transportera 20 ton ris med flodbåt till risraffinaderiet inbringar fantastiska 20 000 D (10 kr). Att bära en 50-kilos rissäck från båten till kvarnen (heter det inte men ni fattar) ger 1 000 D, 50 öre styck alltså. En enkel maträtt på en restaurang kostar 25 000 D. Förlåt – jag vet inte varför jag snöade in i all denna fakta men det är lite kul att leka med siffror ibland. Vi tog i alla fall en tvådagarstripp ut på floddeltat, en turistfällaguidning som egentligen är lite trist att berätta om. Vi slussades från riggade visningar av tillverkning av kokosgodis, rispapper, rispuffar, fruktträdgård mm.
Behållningen med resan var att se hur de lever på deltat. Vi valde sk Homestay istället för hotell och det gjorde hela skillnaden mellan turistfälla och upplevelse. Det var hur mysigt som helst att få komma djupare in i deltat och övernatta i en liten by hos en familj som drev en liten bed & breakfast. Vi fick helkokt mudfish med ananas, vårrullar förstås och absolut självklart nudlar. Dagen därpå efter frukost bar det iväg till floating market och fler sevärdheter blandat med turistfällor. En OK tripp trots allt riggat tjafs och en fyratimmars bussresa tillbaka.
Jag var i Saigon 1998 och mina minnen är svaga, inte på grund av stort intag av substanser utan därför att vi då mest åkte bil mellan hotell, sevärdheter, golfbana och lyxkvarteren utanför stan där en vän till familjen bodde. Det som står helt klart är i alla fall att måna av krigets krymplingar och tiggare försvunnit från gatorna, att västerlandet har trängt sig in i Saigons stadsbild med glasfasader och neonskyltar, att priserna dragit iväg ordentligt och att det rent allmänt pågår en febril aktivitet i Vietnam för att komma ikapp utvecklade länder. Vi upplever det allmänt som dyrare i Vietnam än i Thailand.
Det gäller dock inte vårt senaste hotell. För $20 per natt hade vi stort fräscht rum, marmor i badrummet, altan utanför, WLAN, 20 meterspool och inkluderad frukost. Men det är ju lågsäsong också … I Saigon undrar du – Nej vi lämnade citystressen bakom oss och flög norrut, mot kyligare breddgrader i Hoi An som ligger vid kusten halvvägs upp till Han Oi (ingen ordlek - bara rätt lika namn). Här finns mycket historia, arkitekturiska kulturarv från den franska kolonialtiden och ett helt annat lugnare tempo, även om försäljarna av kläder och prylar är som iglar.
Det var bra fart här på 60-70-talet då området var strategiskt för amerikanerna i kriget och i grannorten Hue utspelades ett av de viktigaste slagen. Den lilla staden känns genuint mysig och spännande. Hade vi haft bättre väder skulle vi nog stanna nån vecka i alla fall. Vi har utforskat den gamla fina staden till fots. Matilda har beställt lite kläder hos en av de 300 skräddare som finns i stan och hämtar två par handgjorda sandaler á 50 kr. Det inspirerade även mig så det blev kloningar på ett par långbyxor och två shorts och även Tage fick sina första skräddarsydda byxor. Alltihop för 300 spänn.
Längs floden som går genom stan som har 88 000 invånare ligger ett pärlband med 
underbara små restauranger. Häromdagen åt vi på Mango Rooms och firade att det var lördag. Det var en av de bästa måltider vi haft på mycket länge, även inräknat Six Senses Spa eller någon av Melkers restauranger i Stockholm för den delen. Tyvärr speglas den goda maten också i priserna som faktiskt bara ligger 50 % under de svenska, vi har ju vant oss vid 10-15 kronors måltider nu. Mango Rooms ligger som sagt just vid floden, så nära att när högvattnet kommer varje kväll så står det bara två trappsteg från att flöda in i restaurangen och utanför på den vattengjutna gatan är det dött sånär som på en cykel eller två som forsar fram i det ankelhöga vattnet. Det är lite vingligt ibland och i mörkret är det svårt att se var kajkanten ner i den riktiga floden går men alla har hittills hållit sig från att dyka ner i djupet, även jag klarade mig när jag vågade mig ut för att ta en stämningsbild.
En dag när det regnade och var trist tog vi en taxi till Da Nang, Vietnams fjärde största stad, som ligger 30 minuter från Hoi An. Tage hade gnällt länge, inte över att blöjorna och tvättlapparna började ta slut, utan av fler tänder som var på G. Jag behövde hitta en Canonbutik efter att i tre dagar haft ont i magen av ängslan för att vår lila kamera gått sönder. Den blev plötsligt tvärdöd. Jag hoppades på att batteriet hade gett upp och att det inte var kameran som pajjat - och så var det till min stora lättnad. En halv miljon kostade besöket (250 kr) och jag var åter i full sväng med fotograferandet. Tages grejjer blev billigare - men inte mycket. Nåja det var en passus - och här en till. Mellan Da Nang och Hoi An pågår en intensiv turistexpansion. Det är uteslutande sandgjord i området så fyra exklusiva golfbanor och ett tiotal stora och lyxiga hotell/resort-komplex byggs längs den 2 mil långa rena stranden. Det verkar lite sjukt nästan - särskilt nu när det är lågsäsong fortfarande och många befintliga hotell står tomma. Men vem vet - kanske blir det hit man vill åka på framtida golfresor.
Det har som jag nämnde blivit lite svalare, det är vinter här också, och vi får kommentarer från lokalbefolkningen kring vår och Tages klädsel när de själva går i långärmade jackor och vi i shorts o T-shirt. Därför skippade vi Han Oi som så här års har 10-12 grader varmt på nätterna. Vi vill ju hålla oss varma och inte släpa mer packning. Matilda tog därför resolut tag i bokningar av flyg till Phenom Penn i Kambodja och vi flög via Saigon och den toppmoderna, nyöppnade internationella flygplatsen där. Ombord på planet var vi bland kändisar som blev filmade, en delegation kostymgubbar med politisk anknytning helt klart. Tage vinkade snällt mot kameran och för första gången vinkade ingen tillbaka - istället panorerade kameramannen bort oss ur bild. I Phenom Penn tog vi en taxi för 70 USD i 3,5 timmar till Sihanoukville och inkvarterade oss i ett enkelt Gesthouse över natten. I skrivande stund är Matilda ute och letar efter den skönaste stranden med den skönaste bungalown som går att uppbringa för 25 USD per natt. Jag o Tage inväntar med spänning var vi ska spendera den kommande veckan i ett paradis som defenitivt har högsäsong - något som vi är mycket ovana vid. Hur det går ser vi i nästa inlägg. Fler bilder - - ->