Koh Lanta – måndag hela veckan
Att bo på Relax Bay Resort här på Koh Lanta är som att hamna i filmen Måndag hela veckan, där Bill Murrey upplever samma dag om och om igen. Till skillnad från filmen så är det varmt och soligt för oss istället för kallt och snöigt. Varje ny dag, som upplevs som gammal, är också bara en större njutning istället för ett mindre helvete. För varje dag som går kommer vi på små förbättringar. Som att imorgon ska jag ändra till omelett på frukosten, ta en massage på förmiddagen istället och se om Tage kan äta sitt fasta mål lite tidigare på eftermiddagen så att vi kan hänga vid solnedgången och den härliga beachbaren tillsammans. Efter några dagars justeringar nås det perfekta receptet och då vill man njuta i några dagar till. Så gjorde vi och det blev åtta nätter.
Stället kan för övrigt rekommenderas med sköna och enkla bungalows insprängda i ibland träden, en stor och mysig restaurang som skapar härlig stämning och inte minst beachbaren som servar släckning åt törstiga solbadare från 10 till 10 varje dag. Vid solnedgången flödar reggaemusiken, lamporna under grästaken tänds och den stora brasan av ihopsamlad drivved flammar upp och värmer gott. Värmen är mest för invärtes (själen) men faktum är att de första kvällarna behövdes den nästan för att värma utsidan också. Det var ganska blåsigt och svalt, svalaste januari på 10 år eller så sades det. Så den långärmade skjortan kom till användning på kvällen. Vädret vände dock, vinden avtog, värmen svepte in och nästan allt var i sin ordning igen. Varför nästan undrar du? Restaurangpersonalen var stor i antal men hade ögon som mullvadar och vi fick ofta vänta länge på besök vid bordet. Dessutom var det nästan som att de inte ville förstå våra beställningar som nästan alltid blev fel på något sätt. Vi har ju vant oss vid detta fenomen men här blev det på nytt påtagligt.
Det mest minnesvärda var nog när Matilda beställde örtte och fick välja mellan pepparmint och kamomille. Hon avslutar alltid sin tebeställning med ”…and fresh milk please.” Det brukar då komma in vanlig mjölk istället för den gula toksötade sliskmjölken som de gärna använder. Istället kommer en kopp pepparmintte in och ingen mjölk. Hon ber att få rätt sort och denna gång är det ägaren själv som tar beställningen. Matilda förtydligar kamomille och lägger som vanligt till ”fresh milk” på slutet. Då kommer hett vatten med gröna blad in i en stor kopp, som om de plockat en myntaplanta ren från blad och hällt hett vatten över bladen. Matilda och ägaren blev nästan osams och han sa att han minsann hörde det han hörde och att hon i sista sekunden ändrat sig från kamomille, som hon ju förtydligat så noga, och istället beställt ”fresh mint”. Att det var ”fresh milk” hon sagt kom fram lite senare och då blev det nästan lite pinsamt för ägaren. Nåja – teet blev till slut rätt och det var gott dessutom.
En kväll föreslog jag film från datorn på rummet och Matilda, som oftast inte är så sugen på det, tackade ja om det ingick fotmassage. 35 minuter in i filmen var jag klar med fotmassagen och Matilda sov gott bredvid mig. Apropå att finslipa dagarna så blev detta vår kvällsunderhållning tills vi åkte från Koh Lanta. Jag blir bättre och bättre på att både massera hennes fötter och att berätta hur filmen slutade morgonen därpå. Ibland får jag också agera den modiga hjälten som är så viktig för en man att få vara ibland. Det handlar dock oftast om att jaga ut en kackerlacka från badrummet eller något liknande som kanske inte pumpar ut alla adrenalinreserver. Jag slipper numera att jaga ut geckoödlorna för dem har blivit Matildas kompisar eftersom de aldrig lämnar väggar och tak och dessutom äter mygg. Just det – tropikernas baksida är just myggen. Och sedan syrran åkte på Denguefeber i somras så är vi såklart extra försiktiga, särskilt med Tage. Behovet av parfym för både mig och Matilda är därför minimalt då vi doftar Citronella i princip hela kvällarna. Tage luktar inget sånt men Johnsons gröna Baby-Oil Mosquito repellent smakar skit rent ut sagt och fungerar därför också som parent repellent så att han får va ifred litegrann. Matilda besökta stan på Koh Lanta en dag och bunkrade med lite saker som började ta slut, rekade båttransporter och hörde sig för om öarna runt i kring. Vad är bra och vad är dåligt. Hennes ambitiösa strävan gjorde att vi fick ett fint beslutsunderlag för vår resas fortsättning. Det blir en liten öluff i södra Thailand. Medan hon rekade tränade jag och Tage sittning. Alltså att sitta på rumpan och inget mer. Rätt var det var, efter otaliga försök där han föll rakt bakåt med huvudet ner i sanden, så satt han där och pysslade med vattenflaskan. Den lilla krabaten går från klarhet till klarhet och troligen börjar han krypa när som helst. Men vi är lite sparsamma med uppmuntran just på den punkten eftersom det underlättar att veta var han är medan vi reser.
Jag tog mig ur måndag-hela-veckan-temat en dag och begav mig ut på snorkelutflykt med några andra gäster. De flesta som besöker Relax Bay är utan tvekan svenska barnfamiljer vilket kändes både bra och lite trist. Vi har hittills varit lyckosamma nog att inte behöva umgås alltför tätt med andra turister men nu i högsäsong är det klart att det blir så. Ibland kände vi lite med de resande par som inte har barn med sig när en del av restaurangen mer såg ut som, och lät som, en lekplats. Nåja – tillbaka till snorklingen. Jag var ensam svensk bland fransyskor, nya zealändare och britter och ingen av dem var särskilt språksam så jag tog plats på flybridge bakom styrman och så bar det iväg i 40 knop till Koh Roque. Jag körde iPod på högsta volym och njöt i fulla drag av havet, farten, solen och saltstänket som nådde ända upp till där jag satt trots att havet var ganska lugnt. 
Väl framme landade vi på en potatismjölsstrand med Vicks Blå-vatten och koraller 30 meter utanför. Det var härligt att simma runt bland sjöborrar, maneter, anemoner och allehanda fiskar som jag inte har en aning om vad de heter. Vi gjorde ett stopp till efter lunch på lite djupare vatten och jag kunde gå ner på 5-6 meters djup, där det är lättare att ligga kvar en stund, och se lite mer. Dagen gick fort och snart var vi tillbaka vid Relax Bay. När båten backade in mot vår strand, hissade upp motorerna och jag hoppade ur i lårhögt vatten kändes det ändå som att jag varit borta länge.
Phi Phi Island ligger bara en timmes båtresa från Koh Lanta och det går båtar kors och tvärs mellan öarna hela tiden. Sista dagen innan avresa mot Koh Bulon gjorde vi en dagsutflykt till Phi Phi. Vi blev båda överraskade av den spektakulära naturen när vi kom fram. Höga berg går rakt ner i vattnet och har fantastiska formationer. Phi Phi drabbades hårt av Tsunamin och det syntes fortfarande på sina ställen. Dels pågick byggnadsarbeten men på många ställen satt också nya skyltar med texten ”Tsunami Evacuation Route”. Förutom det var det inte mycket som avslöjade att en katastrof inträffat här.
Hela ön är bilfri och gatorna i centrum är trånga och mysiga. Kommersen är i full gång överallt och Matildas shoppingmotor tände på alla cylindrar. Efter ett franskt kaffestopp inklusive croissant och en stund på varsitt håll åt vi en enkel lunch på stranden och diggade reggae igen. Därefter kom dagens höjdpunkt, som gjorde hela utflykten till ett oförglömligt minne. Vi hyrde oss en longtailbåt med rorsman och tog oss runt ön för 1000 baht (förmodligen för dyrt). Vi åkte längs med och alldeles nära de branta bergen där grottor bildats här och där.
Vattnet var klart, solen gassade och saltet stänkte igen. Rätt var det var började han – vår rorsman – att svänga in mot berget. Och precis när jag ska vända mig om och kolla om han är berusad eller har trillat överbord så öppnar sig ett gap i berget som leder in till en lagun och en minimal strand. Självklart var vi inte ensamma om att åka in här men det var inte mer än några besökare till och vi förtöjde vid en av de fasta förankringarna mitt i grytan. Dags för snorkling och Matilda började medan jag tog lite bilder och kollade att Tage, som i sin fina flytväst låg på durken och pillade med något. När jag hoppade i vattnet dök det upp 5 st svärdfiskar som simmade i grupp en vända genom lagunen och försvann igen. Härligt att se dem live. Till Phi Phi kan vi nog återvända för några dagars vistelse senare om vi har vägarna förbi.
Men nu var det dags att packa ihop och dra vidare. Jag hann med ett yogapass på morgonen och sedan bar det av mot piren och speedboat mot Koh Bulon. Först när jag hoppar ur tuk-tuken vid piren inser jag att min hatt, min älskade hatt som jag köpte på Åhléns sommaren 2007, hängde kvar i vår bungalow. Det slog mig då hur märkligt det är att en hatt från Åhléns kan vara så viktig – men det var den. Kosta vad det kosta vill – hatten ska med. Några telefonsamtal utbyttes med hotellet där de först inte hittade den men ändå gjorde det efter att faktiskt ha lyssnat på mig då jag förklarade var den var. Båten går om 20 minuter och tuk-tuken som de skulle skicka har inte dykt upp. Spänningen stiger och jag ser för mitt inre hur jag måste tvingas resa vidare – till och med leva vidare utan min stukade följeslagare. 
Men som tur var så hann den fram i tid och vi steg ombord på den 15 meter långa och 3 x 225 hästkrafter starka båten som cruisade med 20-talet personer ombord mot Koh Bulon. Tage sov i princip hela vägen i babybjörn på min mage medans vi andra kunde njuta av den spännande skärgården. Vid ett stopp som båten gjorde vid en av de pelarlika öarna, för att möta upp en longtail med fler passagerare, hängde klasar med riktigt stora fladdermöss på klippväggen. Visst är fladdermöss sådana djur som anpassar kroppstemperaturen till omgivningen? I så fall höll de säkert 50 grader mot den där klippan. Väl framme vid Koh Bulon möts vi av en longtail, vi lastar över baggage, Tage i flytväst och oss själva för en kort transport in till stranden och Bulon Resort. Ett avlägset och på dagarna el-fritt ställe med samma potatismjölstrand som på Koh Roque. Hit har inte partyturisterna hittat och det känns som den största paradis-upplevelsen så här långt. Vi blir här i några dagar och ser om känslan består – sedan siktar vi på Koh Lipe.