Kambodja – korrumperat paradis
För första gången på vår resa hade vi svårt att hitta boende – en märklig känsla att behöva få ett – ”Nej det är fullt” och dessutom inte kunna pruta på priset. Men Matilda gav sig inte. Hon satte sig med piskan bakom tuk-tuk-föraren och lät honom köra från strand till strand, från bungalow till bungalow och hade till slut kommit fram till att det var Otres Beach som gällde och allra helt en liten resort som heter Star Bar. Tyvärr var inget rum ledigt men imorgon kanske. Vi tog en natt till på den smått kaosartade Serendipity beach. Stranden var full av liv med party överallt, påstridiga försäljare, vattenskotrar och människor i rörelse på stranden framför restaurangen där vi satt. Detta var inte vad vi sökte men stod ändå i kö på lediga bungalows på ett par ställen även på denna strand och medan vi väntade chillade vi med fruktdrinkar.
Plötsligt ökade rörelsemönstret på människor utanför, flera småsprang och andra ropade med armar i luften. En brand hade utbrutit. Två ställen bort brann taket på en av de bungalows som vi väntade på. Vattenslangar åkte fram och den asiatiska stressen, som är så typisk, började lysa i form av panik ur ögonen på hotellpersonalen. Tak vattenbegöts för att hindra spridning, brandsläckare från alla möjliga håll kom hoppandes på folks axlar längs stranden och någonstans i ett avlägset brus hördes brandbilens siren. Men vilken tid den tog på sig. Först någon timme senare var branden under kontroll och ytterligare några bungalows som vi väntade på hade gått upp i rök. De som bodde där och som ville rädda sina ägodelar i den mån de kunde fick erfara essensen av dagens Kambodja. Polisen beslagtog (läs stal) allt baggage som fanns i de brinnande och intilliggande husen. Kanske kan de få tillbaka grejerna mot några hundra dollar. Den tyske resortägaren som råkade starta branden i ett försök att elda upp lite löv fick sitt pass beslagtaget av samma polis. Av honom vill de ha 50 000 dollar för att lämna tillbaka passet.
Läste du ovanstående två gånger för att försäkra dig om att du läst rätt? Jag var tvungen att fråga Torbjörn, ägaren till Star Bar där vi till slut installerat oss, flera gånger om jag hörde rätt. Torbjörn är en fd ICA-handlare som på kul köpte en resort här för fyra år sedan och vill skapa ett skönt men affärsorienterat liv. Han berättade den ena sjuka historien efter den andra om hur laglöst och korrumperat Kambodja är. På gatorna kör förvånansvärt många lyxjeepar omkring, som tillhör de rika poliserna, och rätt var det är kan en sådan stoppa vem som helst och för en anledning som föraren då tycker är vettig och avkräva den stoppade lite deg för att få fortsätta. Polisen får betalt, i sann maffiaanda, för att inte köra ner restauranger och hotell med schaktmaskin. Man säljer saker som tillhör andra människor, tar en del av vanliga anställdas löner, ser genom fingrarna på vissa överträdelser och ser i syne i andra sammanhang. Skulle jag som turist t ex hyra en vespa som saknade registreringsskylt fram, något som mycket få har, så blir jag troligen stoppad, av med vespan, kanske mitt pass och får betala vad jag har i plånboken för att komma därifrån. Därefter blir jag troligen också pressad av vespauthyraren att betala ut vespan från polisens förvaring. Tysken som tuttade på förresten – han vill polisen få bort för det finns någon som betalar mycket för att få bygga en lyxresort på platsen. Känner man polisen kan man komma långt här – om inte kan vad som helst hända verkar det som.
Trots kaoset har vi det mycket bra här. Star Bar är det minsta ställe vi upplevt med 20 sittplatser under grästaket som utgör restaurang, tio solstolar på stranden som börjar där grästaket slutar och turkosblått, varmt vatten 15 meter senare med solnedgången rakt utanför oss. Den perfekta paradisidyllen helt enkelt. Dessutom är vår hus-geko-ödla ordentligt stor och bor i vår takfot. Varannan timme hela natten kör han sin truddelutt med mörkare ton än alla andra och suger åt sig baggar, mygg och kackerlackor. Nu börjar vi tycka om det kraftiga lätet men i början var det Matilda och jag som satte oss upp som fällknivar i sängen. Tage har inte riktigt brytt sig utan sover lugnt vidare. Ett elverk startas bakom vår bungalow vid mörkrets inbrott och brummar hela natten så att det finns ledljus på området. Hundarna som bor här skäller några gånger på natten när någon som inte hör hit passerar på vägen utanför. Vakten som är inhyrd, och som ger halva sin lön till polisen för att få vara här, lyfter på kepsen från hängmattan ibland, går ett varv runt stället och sedan tillbaka i vila. Sysslolösheten som han upplever gör att han krattar stranden och ställer i ordning solstolarna så att det är snyggt och fint dagen efter.
Så vi har hållit oss på stranden och njutit i fulla drag vid vår egen lilla resort med sina 4-5 bungalows. Stället sköts operativt av en Kambodjansk familj. Mannen i familjen, Poppen kallas han, är den som kan kommunicera, laga mat, fylla på förråden, boka transporter, starta elverket mm. mm. När han är frånvarande så har vi levande charader för de andra i personalen för att få fram en beställning.
Till skillnad från Thailändare så upplever vi kambodjaner rent allmänt som mindre uppmärksamma, lite latare och lite mer trumpna. Till en början kunde jag inte förstå hur det där handfatet på vår toalett kunde få hänga löst på väggen, hur stolen på vår veranda kunde få vara trasig eller hur man inte borstade rent sittdynorna från sand och hundhår på morgnarna. Men jag förstår mer efter att ha läst lite om den fruktansvärda historia som Kambodja bär på i form av Pol Potts och röda Khmerernas slakt av befolkningen liksom den korrumperade polisen. Förra veckan var polisen här på Star Bar för sjunde gången med hot om rensning av hela stranden. Det måste såklart sätta sina spår i människor och kanske inte direkt bidrar till att höja ambitionsnivån på saker som borde fixas.
Maten är oftast inget speciellt men vi får mycket god frukt och fina sallader. En kväll beställde vi dock färsk kokt krabba tillsammans med några andra svenskar som också bor här. Det var en höjdare och Poppe var i sitt esse. Det var riktigt gott och billigt. Att svenskar dras till svenskar blir tydligt här. Varje dag kommer fler förbi och frågar efter rum. Den familj vi bor granne med har andra kompisar på stället bredvid så vi var ett helt gäng ett tag. Matilda och jag varvar egen tid med umgänge av olika slag liksom med solstolen, yoga, bokläsning och brottningsmatcher med Tage. Han har haft en egen liten utvecklingströskel som nu övervunnits vilket gör att han sätter sig upp både i vagnen och i babysittern. Bälte på!
Efter fem dagars paradisvistelse bar det av i tidiga gryningen mot Phnom Penh och flyget upp till Siem Reap där Matilda överraskat med att boka in oss på FCC (Foreign Correspondent’s Club) i tre nätter inklusive julmiddag på ankomstdagen som också var Julafton. Vi vet inte riktigt om detta är lika anrikt som orginalhotellet i Phenom Penn eller om de gjort en kopia på ett lyckat koncept. Originalet var ialla fall utrikeskorrespondenters bas under Vietnamkriget och har mycket stram och kolonial stil – helt i vår smak. Jag fick flera flashbacks till de tidigaste James Bondfilmerna och till festvåningen på Wenner-Gren Center där jag firade 30-årsfest för … snart fem … nej sju år sedan. Hmmm …
Vi njöt oavsett i fulla drag av såväl arkitektur, service och kontrasten från det sandiga cementgolvet på Star Bar. Julmiddagen var trevlig med tre rätter och Kir som fördrink. Den lilablå kraftigt ljusklädda granen på gräsmattan gav julstämning liksom en tomte i för litet skägg som delade ut guld- och silverpengar med choklad i. Tyvärr har kambodjaner, liksom övriga grannländer, ingen som helst koll på västerländsk musik. Men ambitionen var det inget fel på denna kväll och de hyrde därför in en trubadur som körde ett antal standards från 50–90-tal. Det var troligen det sämsta i musikframträdande jag hört utanför auditions till Idol. Som tur var tog han ofta paus. Matilda valde en annan förrätt än jag och sa redan när hon åt den att det var något som inte var bra. 6 timmar senare var hennes system klart ur balans men inte värre än att vi morgonen därpå, efter en lång och skön frukost satte upp i en Tuk-Tuk ordnad av hotellet. Vi styrde mot Templen i Angkor Wat.
Jag kan inte historian då jag är för dåligt påläst men så mycket snappade vi upp att det är upptaget på världsarvslistan och utvecklades under åren 300–1 400 e kr. På 1200-talet, när London hade 100 000 invånare, bodde här över en miljon människor. Angkor Wat var den odiskutabla centralpunkten för makt och affärer i Asien. De kungar som styrde imperiet lät uppföra en mängd (över 100) tempel inom olika städer i området. 
Endast tempel och andra religiösa byggnader fick byggas av sten och dessa finns fortfarande att beskåda även om de flesta tyvärr skändats eller förstörts av naturen genom åren. Skändningen beror som oftast på religiösa motsättningar. I dessa fall mellan Hinduism och Buddhism som om vartannat varit den gällande religionen. Kungarna försökte hela tiden bräcka varandra i storslagna tempel som de tillägnade någon död släkting. Främst, störst och vakrast liksom bäst bevarat är själva Angkor Wat-templet – världens största religiösa byggnad alla kategorier.
Under perioden 1908-1970 försökte bl franska arkeologer återuppbygga de förstörda templen. Kriget avbröt dem och nu sker sporadiska insatser här och där. Då både jag och Matilda är starkt troende, fast inte till någon känd religion, och intresserade av hur man kan bygga och inreda på smarta och snygga sätt så avverkade vi fem tempel på två halvdagar. Det låter mycket och ärligt talat så blir det lite tjatigt efter ett tag. Men vi fick se det bästa och häftigaste och här talar nog bilderna bättre än mina taffliga försök att förklara.
Halvdagar vid templen blandades med halvdagar på hotellet eller en promenad i Siem Reap. Matilda mådde stundom bra och stundom sämre, fortfarande av julmiddagens misslyckade förrätt, och just när vi avslutat det sista templet och ätit lunch i stan tvingades hon till slut inta horisontalläge på rummet. En trist avslutning såklart och under kvällen funderade vi båda på var sitt håll hur resan till Bangkok dagen därpå skulle kunna genomföras. Vi laddade med vätskeersättning och acidofilustabletter och morgonen därpå kände sig Matilda frälst av ett tomt system som skrek efter näring och en brinnande lust att stänga boken om Angkor Wat och fortsätta resan till Bangkok och tillbaka till Hua Hin.
Så här har vi nu landat sedan ett par dagar, i mina föräldrars hus. Vi har storhandlat som om vi vore hemma, tvättat, fixat, slappat och välkomnat Mia och Fredrik Öhrn som bor i Bangkok och som vi äntligen får träffa igen. Det var på midsommar senast och dessförinnan på Nyår hos dem i Bangkok. Så att inte ses nu efter ett halvår skulle vara att bryta en tradition. Vi mobiliserar även för besök av Perra, Philippe och Jonas som alla sammanstrålar här för nyårspartaj. Det ska bli härligt att umgås med vänner igen. Gott Slut och Gott Nytt År!