Koh Lipe – med högt ställda förväntningar
Ön dök upp på våra nät- och trumhinnor i samband med att vi kom till Hua Hin och började höra oss för vart man borde resa i Thailand och vad man inte får missa. Längs resan har Koh Lipe sedan poppat upp i samtal då och då och vi har hört allt ifrån att det är guds gåva till semesterfirare till att det byggts sönder de senaste åren. De som varit här för 5-8 år sedan står ofta för det första utlåtandet och de som också varit här igen t ex förra året står för det andra. Klart är att Koh Lipe, med den tillhörande nationalparksskärgården i form av fem sex öar till, är ett av Thailands och kanske sydostasiens vackraste platser med en dynamik mellan låga och höga öar, vita stränder och svarta klippor, mjuka och hårda koraller och blå himmel och ännu blåare vatten.
Klart är också att exploateringen har gått alldeles för fort de senaste åren och till synes utan någon speciell strategi. Thailändarna kör så det ryker, bygger försäljningsställen i längor, anlägger promenadvägar i betong, förankrar förtöjningslinor var 20e meter på stranden och dumpar sopor på en avlägsen plats på ön där de tror att ingen ser. Samtidigt trycker västerlänningar på och bygger nya lyxiga resorts som sällan harmonierar med Koh Lipes orginalställen som ofta har bambuväggar och palmbladstak. Jag får känslan av att ön just nu måste välja väg. Antingen fortsätter exploateringen ordentligt och man börjar styra båttrafik till pirer, vägtrafik bakom resortsen och soptrafiken till fastlandet. Eller så får någon sätta ner foten och stoppa alltihop så att friden, idyllen och lugnet som ändå finns här kan bevaras. Ska bli spännande att se hur det går.
En av förespråkarna för att besöka ön framhöll vikten av att boka boende innan då det, när hon var här, bara fanns några få ställen att bo på. Trots att hela södra Thailand just nu är överbefolkat tack vare Kinesiskt nyår så fanns det rum på Bundhaya Resort,
ett klassiskt charterhotell (utan chartergäster) som inledde med att ta betalt för rummet i förskott, begära nyckeldeposition och presentera en lista på saker som kunde gå sönder eller försvinna från rummet och vad det kostade i så fall. Efter det varma välkomnandet och några missförstådda matbeställningar sov vi svalt och skönt med AC för första gången på länge. Frukostbuffén a la Viking Line kryddades lite extra av att, som det upplevdes, alla longtailbåtar, som ligger i rader på stranden, skulle ut och åka samtidigt. Väldigt få av dem har ljuddämpare på sina ombyggda elverks-dieselmotorer med hembyggda propelleraxlar och ljudet blir således öronbedövande. Smattrandet, känslan på hotellet och att stranden var så hårt trafikerad gjorde att vi flyttade till Sunrise Beach. Först en natt i en cementbungalow med plåttak, pistagefärgade väggar, kornblå klinkergolv, syntetlakan och glitter i taket för hundra kronor natten och därefter till Forra Bamboo Resort – med palmbladstak och bambuväggar vilket kändes mer likt drömbilden av ölivet i Thailand. Dessa tre korta vistelser på lika många dagar gav Matilda deja vu från hennes första år i Stockholm då hon bytte lägenhet rätt ofta.
Vi trivdes finfint i en mycket enkel och lite svajjig bungalow på pålar med trappa upp till ingången. Inte optimalt med barnvagn ska jag erkänna men det mesta går med lite vilja. Bungalown låg 25 meter från Forras restaurang/dykcenter/reception som i sin tur ligger mellan 5 och 25 meter från vattnet (beroende på flod eller ebb). Stället har en avslappnad stämning med trivsam möblering, bra musik och en fransk touch (fransman äger stället). Just det franska kan vara charmigt och särskilt Matilda gillar det. Ibland kan det charmiga dock slå över i nonchalans och arrogans. I kombination med lite tuffa divemasters som ibland var mer förvirrade än den thailändska serveringspersonalen så blev det för mycket. Jag hade bestämt mig för att dyka en dag under tiden på Lipe men jag valde en annan firma, Ocean Pro , som jag verkligen rekommenderar. Dykutflykten startade redan dagen innan med en Scuba-tune-up-session direkt från stranden. Jag har inte dykt sedan 2002 och det var förvånansvärt mycket som trillat ur ryggmärgen men vi täppte till läckorna snabbt och efter en timme var jag på bana och hade provat ut min utrustning till dagen därpå.
Matilda och Tage ägnade en hel dag för sig själva med ömsom bad, lek, mat, sova, bad och bad igen. Han gillar verkligen vatten. Jag tog min mask, snorkel, undervattenhuset till kameran och begav mig till samling kl. 08.45. Dagen erbjöd två dyk om vardera 50 minuter på max 20 meters djup. Sikten förväntas vara 20-25 meter så här års men liksom på så många platser i världen är vädret inte riktigt sig likt här. Vi hade 8-10 meter men det räckte för att se både hummer, diverse koraller, lejonfiskar och mycket annat skoj. Bilderna blir bara gröna under 5 meters djup så snorkling är bättre för fotografering av färggranna saker. Jag kan för lite om den undre världen så allt blir same-same till slut men jag vet av de andra på båten att artrikedomen och upplevelserna här är bland det bästa man kan hitta.
Varje natt kl ett slår de av strömmen på Forra för att spara energi. Det innebär två saker i vår hydda. Dels blir det livsfarligt att i kolsvart mörker gå på toaletten då en pinnstege leder ner från hyddan till badrummet. Dels blir Tage varm som en ångmaskin och vaknar lättare, blir gnälligare mm. Vi kom fram till att vi måste flytta – dessutom var mina föräldrar på väg till oss på besök och vi hade bokat in dem på Castaway Resort och en tvåvånings beachfront bungalow. Vi ville såklart vara nära dem och därför bestämde vi oss för att ta in på samma ställe, över vår budget egentligen men det visade sig vara väl värt det. Ska du åka till Koh Lipe så tycker vi att du ska bo här. Flytten från Forra gick bra då det bara är 100 meter till Castaway men blev ändå ett litet projekt för mig som åt dåliga skaldjur kvällen innan. Nu står det 1-1 i magproblem mellan mig och Matilda.
På Sunrise beach ligger vinden på i omgångar under dagen. På förmiddagen och på kvällen fläktar det ordentligt medan det blir lite mer stilla på eftermiddagen och då är det otroligt härligt att bara hänga på stranden ända till solnedgången. Men helt stilla står aldrig luften, som den gör på Pattaya beach på andra sidan ön. Det visade sig tydligt för Matilda som till och med backade från att ta en massage där i hettan. Luften liksom darrade.
Bättre då med lite friska fläktar på vår sida och än friskare blev det när mamma o pappa klev i land. Fulla av förväntningar och längtan efter Tage kom de med den minsta packning jag någonsin sett dem resa med. Underbart enkelt kändes det. Vi slappade vid vattnet och längs stränderna ett par dagar med lunch, sol, bad och korallplockning på bland annat Mountain Resort som har en strand som överträffar allt hittills (översta bilden). Pappa hade en ny affärside som involverade koraller som spolats upp på stranden så han samlade till första leveransen. När sedan divemastern på Castaway försiktigt påtalade att det är ”very illegal”, och fick oss att känna oss som knarksmugglare, att ta med döda koraller från stranden så avvecklades affärsidén och korallerna återplacerades.
Under de tre dagar som mamma och pappa var här hann vi med några timmars snorkelutflykt tillsammans. Jag tog några stilstudier av oss, nu mer eller mindre, professionella snorklare. Vi provade olika restauranger och reflekterade över kulturen som helhet. Bland annat åt vi helgrillad Barracuda från en av de få restauranger som specialiserat sig på något – Mama Seafood - där man själv pekar ut på isbädden vad man vill ha och beställer tillbehör till. Men inget tillbehör är speciellt bra till just Barracuda utan man tar det man vill (hemma hade kocken kanske föreslagit något). En annan var Pohs Bar som hade en mycket prisvärd grillbuffé där vi fyra åt för samma pengar som husvinet på flaska kostade. Lite ovana att servera vin är de ofta här förresten. När korken brast i samband med amatörmässig öppning av flaskan tillkallades chefen som brydd över problemet till slut kom fram till lösningen. Han tryckte ner korken i flaskan istället. Skrattandes och med antydan att nu var problemet löst började de servera. Det blev förstås backning och önskan om en ny flaska. Hon som orsakat problemet från början såg helt förskräckt ut och viste inte vad hon skulle göra med den returnerade flaskan. Hon dricker ju inte ens vin.
Annars har vi upplevt lite av varje på ön. Ett europeiskt bageri med multi-grain-bröd och gott kaffe. Afterbeach med reggea, strandmattor och bartenders lika snurriga som gästerna. Varierande kvalitet på massageställen, bl a där en Thaimassage Royal Style uppfattades som Oil-style så jag blev riktigt kladdig. Dessutom börjar Matildas virkning av snuttefilt till Tage ta bra form och hon är nästan klar. Nu samlar vi ihop oss för att dra över till Langkawi i Malaysia. Det tar bara en timme med speedboat och kostar 250 kr per skalle. Ingen av oss vet vad vi har att vänta men det sägs vara lite mer västerländskt än Thailand så vi får se vad det innebär.